Hvorfor opstår der modsat køn mellem danske og svenske substantiver?

Dansk og svensk er to nærliggende sprog, som er ved at glide fra hinanden. Selv om mange ord stadig er de samme, opstår der flere og flere forskelle. Når det gælder substantiver, så har de fleste substantiver samme køn på dansk og svensk, men der er uforklarlige undtagelser, hvor det samme ord har fået modsat køn. Hvorfor har disse ord fået modsat køn? Det spørgsmål stillede jeg mig selv i et arbejde, som jeg har gjort som studerende ved Lunds universitet. I arbejdet har jeg undersøgt problemet nærmere, bl.a. ved at kigge nærmere på ordenes etymologi og ud fra dette grundlag diskutere forskellige mekanismer, der kan give modsat køn på dansk og svensk.

En ting, der forbavsede mig lidt, var, at tyske låneord var overrepræsenteret blandt de substantiver, som havde modsat genus mellem dansk og svensk. Var det mon fordi de tyske ord oplevedes som mere fremmede og passede dårligt ind i mønstret, da de kom ind i sprogene? En anden ting som overraskede mig var, at så relativt mange oldnordiske ord havde modsat køn. Normalt forestiller man sig, at netop de oldnordiske ord skulle være ekstra stabile. Men da jeg kiggede nærmere i de etymologiske opslagsværker, kunne jeg se, at f.eks. det oldnordiske ”blod” fra begyndelsen var neutrum (et-ord) både på dansk og svensk, men i en periode omkring 1600-1700 var det utrum (en-ord) snarere end neutrum (et-ord) i svensk. I dag er det atter neutrum både i dansk og svensk. Stabilitet med hensyn til genus er måske ikke noget, man bare kan tage for givet.

Arbejdet er skrevet på svensk, og det kan muligvis volde lidt problemer, men en interesseret dansktalende læser vil sikkert ikke have de store problemer med at forstå, hvad jeg har skrevet .

Her er et kort referat på svensk af selve undersøgelsen:

”Förekomsten av genusskillnader mellan danska och svenska substantiv studerades i ett material bestående av de 4262 vanligaste svenska substantiven i tidningstext. Totalt identifierades 281 substantiv med olika eller vacklande genus. Av dessa hade ca. 23 % nordiskt ursprung och resterande 77 % var utländska låneord (fördelningen som helhet var ca. 23 % nordiska ord, 41 % tyska, 19 % franska och 10 % latinska låneord samt 7 % annat). Resultaten indikerar att uppkomsten av genusskillnader är kopplad till perioder med större import av låneord. Låneord av tyskt ursprung var signifikant överrepresenterade bland orden med genusskillnader.”

Hele undersøgelsen kan downloades i pdf-format via dette link:

http://danska-svenska.se/spraket/Modsat_dansk_og_svensk_genus.pdf

 

 

Svenske ord for beskæftigelse/arbejde fra årene 1730 til 1850

Flere slægtsforskere har problemer med de ældre svenske betegnelser på visse erhverv. Derfor har jeg sammenstillet en lille oversigt med forskelligt materiale fra nettet.

Rättare är en äldre titel för en förman vid ett större jordbruk. Längre tillbaks i tiden, som i Alsnö stadga, tycks begreppet ha haft en annan innebörd.

Kronohemman, ett hemman som ägdes av kronan

Rusthållare kallades den, som var innehavare av ett hemman, vilket åtagit sig att sätta upp och underhålla ryttare med häst och utrustning. Som kompensation befriades han från de så kallade grundskatterna.

Nämndemän är lekmän som tillsammans med en eller flera lagfarna domare dömer i domstol. Nämndemän har på olika sätt medverkat i den dömande verksamheten i underrätt, det vill säga tingsrätterna och deras föregångare härads- och rådhusrätterna under hundratals år. Numera finns nämndemän även inom hovrätt, länsrätt, kammarrätt och fastighetsdomstol. Nämndemän medverkar dock inte i Högsta Domstolen och Regeringsrätten, och inte heller i vissa specialdomstolar som Marknads- och Arbetsdomstolen.

Frälse är ett nordiskt begrepp (fornvästnordiska: frelsi, fornsvenska: frælsi) med den medeltida betydelsen skattebefriad, alltså frälst från skatt. Frälsets jordegendomar kallades frälsegårdar eller frälsegods. Den ursprungliga betydelsen är helt enkelt en fri man, den som inte är någons träl.

Hemman, hammantal, mantal, äldre begrepp som i Sveriges landskapslagar och kronans jordeböcker avsåg gårdar och jordbruksfastigheter med visst mantalsvärde. På 1500- och 1600-talen motsvarade ett hemman vanligen en bondgård med en sådan storlek att brukaren kunde försörja sig och sin familj på avkastningen av jorden och erlägga den skatt som åvilade egendomen. Ett sådant hemman åsattes ett helt mantal.

-åbo, en endelse, der betyder ”-indehaver” på moderne dansk.

Boell svarer til dansk boelmandssted