Danskars
och svenskars förmåga att sköta maskiner
Dansken studerar hellre människor
än naturen. Svensken är alltid ointresserad för människostudium.
Tänk oss, till exempel, en svensk
pojke som sättes att sköta en maskin. Efter fjorton dagar skall han ha hela
konstruktionen på sina fem fingrar och vara färdig att själf uppfinna
förbättringar. Råkar maskinen i olag på något sätt, skall felet vara bra svårt,
om inte pojken till sist skall lyckas afhjälpa detsamma själf.
Sätt en dansk pojke till samma
befattning. Han skall snarast känna en viss motvilja mot sin maskin, och
näppeligen skall det falla honom in att ägna den något mera ingående studium.
Går maskinen sönder, står pojken där handfallen och liknöjd och väntar blott på
att den skall ställas i ordning igen af någon yrkesman.
Men tänkom oss en svensk
beväringspojke, som blir kalfaktor hos sin löjtnant. När mötet är slut, skall
han intet annat intryck ha fått än att »löjtnanten är en dj-a hygglig karl»,
eller också att »löjtnanten är en dj-a fähund». Om hans lynne och egenskaper i
öfrigt skall han ha en mycket oredig föreställning.
Tag åter en dansk beväringspojke, som
kommit i samma ställning. Efter fjorton dagar skall han känna sin löjtnant utan
och innan -- hans goda sidor och i all synnerhet hans dåliga; och han skall vara
i full färd med att söka draga fördel så väl af de ena som af de andra.
|